Några gråa hår senare

I förregår gav Amelie mig några nya gråa hår. Hon har blivit en riktig utmaning att gå med nu eftersom hon anser sig vara stor nog nu och gärna springer sin egen väg utan oss i släptåg.

Så i förregår var hon och handlade med mig. Eftersom jag inte hade växel till kundvagn så fick jag bära/gå med/efter henne. Vilket snarare känns som en lång kapplöpninggenom affären där målet hela tiden flyttas i en ny riktning. Så när jag splittrad vid kassan, plockar i varorna, ser att hon springer till glassboxen 5 meter bort å ställer sig där och ropar "lass... lass... lass" så känns det ganska bra. Jag kan treva med händerna efter varorna samtidigt som jag tittar på henne.

Bredvid glassboxen är också utgången till parkeringen i form av en stor långsamt roterande svängdörr. När jag har tre varor kvar får jag vrida huvudet kort mot varorna för att se vad jag ska ta. När jag tittar tillbaka har Amelie gått upp i rök. På en halv sekund har hon lyckats försvinna!

Jag blir helt kallsvettig å går raskt dit hon stod för en sekund sedan och ser inte ett spår av henne. Jag tror inte hon lyckats ta sig genom svängdörren men tanken på att hon kan ha gjort det gör att jag måste kolla utanför först. På parkeringen är det mycket bilar i rörelse, mörkt, vått och väldigt, väldigt otrevligt för en tvärhand hög person med spring i benen. Men jag ser henne inte. In igen. Hinner tänka: varför kan hon inte låta när hon kommer bort från sina föräldrar. Gör inte alla vettiga ungar det?

Min nästan fyllda kasse står kvar och väntar på mig. Folk börjar röra sig saktare eller så är det min tidsuppfattning som börjar gå snabbare. Jag ser mig om efter någon kan ha sett något. Frågar en tant som ser ut som om hon stått där ett tag om hon sett henne. Först när jag upprepat frågan förstår hon vad jag säger. Torr i munnen. Skannar i knähöjd. Nu kommer en expedit och frågar om hon kan hjälpa till. Vi bestämmer att hon letar inne i affären och jag ute. Jag tror egentligen inte på ute men blotta tanken är så skrämmande att det måste uteslutas.

Återigen ute. Kallt och mörkt och en del folk men ingen Amelie. Någon berättar att han sett henne vid glassen men så långt hade jag koll på henne. Går in igen när jag ser ett expediten komma innifrån bärandes på min obekymmrade rymling. Amelie har gått in och plockat fritt bland raklödder och hårsprayer. Jag tackar lättat och lämnar tillbaka sprayen hon burit med sig ut som en trofé. Nu får det nog dröja ett tag innan vi handlar ensamma med Amelie igen.